lngen ska dö av rattfylleri

lngen ska dö av rattfylleri

MHF har beslutat att driva en egen nollvision i trafiken: “lngen ska dö av rattfylleri”.
– Det här handlar inte bara om teknik och siffror. Nu sätter vi människan i fokus, säger MHFs ordförande Maria
Bergström efter beslutet om en egen nollvision, som antogs iförbundets årsmöte i Göteborg nyligen.
– lngen ska behöva uppleva det bottenlösa trauma, som så många anhöriga till rattfolleridöda ständigt utsåtts för. Att dö i en
tattfylleriolycka är fullständigt onödigt, komplett meningslöst och väldigt trist.

Vill ni läsa hela texten i sin helhet så gå in på fliken Fakta och Info där ligger hela utdraget.

Rattfulla får lägre straff.

Nyktra förare som skadar en annan människa i trafiken får oftare längre fängelsestraff än en som är rattfull, visar ny forskning från Statens väg- och transportforskningsinstitut. Studien omfattar nära 2000 domar 1990-2005. (TT)

Forskarna har tittat på tingsrättsdomar mellan 1990 och 2005 som rör vållande till annans död, vållande till kroppsskada och framkallande av fara för annan. De som gjort studien vet inte varför rattfulla får lägre straff.
– Men det kan vara så att har man kört bil full och hamnar i elände så skaffar man sig en bättre advokat, säger forskaren Mohammad-Reza Yahya till Östgöta Correspondenten.Rattfulla förare döms betydligt oftare till fängelse än nyktra, men när det gälla de grova brotten får de nyktra förarna oftare längre fängelsestraff. Forskningen visar samtidigt att fler nyktra än onyktra förare döms till fängelse om de visar grov oaktsamhet och kör ihjäl någon.
Att köra ihjäl en människa när man är nykter och samtidigt visa ”grov oaktsamhet” ger, enligt studien, fängelse i ett år och tre månader. Samma brott för en grovt rattfull person ger cirka en månad kortare straff.
– Man förväntar sig att en onykter förare ska straffas hårdare. Jag tycker att de som har ansvaret bör tänka till en gång till, säger Mohammad-Reza Yahya.
De dömda är mellan 18 och 64 år. 1 995 domar hittades i studien. Av dem som dömdes för att ha dödat eller skadat någon i trafiken var var femte berusad.Det finns de som under en längre tid haft känslan av att onykterhet setts som en förmildrande omständighet vid grova trafikbrott.
– Den här sammanställningen stärker den tesen, säger Tom Bjerver, vd vid Motorförarnas helnykterhetsförbund (MHF).
Han tycker att det är en farlig inställning hos domstolarna om man ser onykterhet som en förmildrande omständighet.
– Har man begått brottet så har man. Det är utifrån det domstolarna måste döma om folk inte ska tappa tilltron till rättsväsendet.
Ska det finnas någon skillnad i påföljd mellan nyktra och onyktra förare så borde den vara till de onyktras nackdel.
– Det är faktiskt ett medvetet val att man tar bilnyckeln, låser upp och sätter sig i bilen för att åka iväg. Då är det inte bara dråp man begår om man kör ihjäl någon, man har också gjort sig skyldig till rattonykterhet.För att få ett definitivt svar på om onykterhet ses som en förmildrande omständighet tror Tom Bjerver att man måste lusläsa de 1 995 domar som studien bygger på.
– Svaret kan finnas mellan raderna. Jag tror inte att domare och nämndemän har riktig koll på det här. De är nog inte medvetna om vad de gör, vilket känns lite ruggigt.
Bättre utbildade domare och nämndemän tror han är det enda som kan råda bot på problemet.

Publicerad idag kl 12:37 av: TT

Källa: Norra Västerbotten 2011-11-12

Åtalad kan hävda fylla och gå fri

I en färsk HD-dom upphöjs berusning till en ursäkt för brott. De dömande justitieråden sopar därmed med ett penndrag bort en grundregel i svensk straffrätt, skriver Madeleine Leijonhufvud och Suzanne Wennberg, professorer em. i straffrätt.

Vår Högsta domstol, HD – rättare sagt en grupp domare i denna domstol – genomförde den 16 september något som kan liknas vid en kupp. Åtal för en mängd gärningar, som hittills kunnat bestraffas, kommer inte längre att kunna leda till fällande domar. Det handlar om gärningar av olika slag med den gemensamma nämnaren att den handlande har druckit sig så berusad, eller använt narkotika i sådan omfattning, att han inte fattar eller uppfattar något som är avgörande för straffansvar.

I just det här fallet hade en man åtalats för mordförsök. Berusad och påverkad av läkemedel hade han huggit och stuckit två personer med en 24 centimeter lång kökskniv. Bland annat hade en av dem fått en stor sårskada från ansiktet ner på halsen, där såret var 3 cm djupt och mynnade i ett utgångshål i halsen.

Mannen hävdade att han inget mindes – han hade varit så berusad. Högsta domstolen anser att han därmed inte hade det uppsåt som krävs för att se handlandet som ett mordförsök. Den här domen har betydelse långt utöver den situation fallet rör. De dömande justitieråden sopar med ett penndrag bort en grundregel i svensk straffrätt.

I brottsbalkens 1 kap. 2 § står det: Har gärningen begåtts under självförvållat rus eller var gärningsmannen på annat vis genom eget vållande tillfälligt från sina sinnens bruk, skall detta inte föranleda att gärningen inte anses som brott. Detta har sedan decennier, också av HD, tolkats så att domstolen när den prövar om den åtalade har handlat med uppsåt ska bortse från misstag som beror på berusningen.

Berusning gör som bekant att man ofta inte uppfattar vad som händer och hur det förhåller sig, och samtidigt påverkas hjärnan så att man ofta blir mer aggressiv och våldsam. Lagen bygger på tanken att om man frivilligt försätter sig i det tillståndet ansvarar man för följderna. Men nu ska inte lagen tolkas på det sättet längre. En grupp domare i HD har upphöjt berusning till en ursäkt.

Just för att den åtalade på grund av berusningen inte fattat vad han gjort eller vidden av detta, går han fri från ansvar för uppsåtligt brott. Domstolen ska gå på vad han faktiskt varit medveten om, utan att ta hänsyn till att han frivilligt genom berusningen satt ner eller helt eliminerat denna förmåga. Den som utsätts för en berusad människas helt livsfarliga aggressivitet, som det var fråga om just i det fall domen rörde, och kanske svävar en tid mellan liv och död, den människan får från rättssystemet svaret att det ändå inte var fråga om ett mordförsök – för gärningsmannen var ju berusad.

Följden av den här HD-domen blir i vissa fall att gärningen graderas ner till ett lindrigare brott. Mannen i det aktuella fallet dömdes för grov misshandel. Men i många fall saknas ett sådant alternativ. Gärningen blir inte längre ett brott.

Det gäller i stor utsträckning sexuella övergrepp. Gärningsmannen var så berusad att han fick för sig att kvinnan var med på allt. ”Jag var så full att jag inte hörde vad hon sa.” Eller han var för full för att fatta att hon sov eller befann sig i något annat hjälplöst tillstånd. Men det kan också gälla andra typer av brott, som skadegörelsebrott, narkotikabrott eller förmögenhetsbrott. Det får till och med den befängda följden att den berusade eller drogade person som säger att han var så borta att han inte fattade att han satte sig i bilen och körde inte kan dömas för rattfylleri. Han uppfyller inte kravet på uppsåtligt handlande.

Det gäller att hitta en rimlig balans mellan krav på rättssäkerhet och effektivitet i dömandet. HD:s nya tolkning kommer att slå hårt mot effektiviteten.

Man är naiv om man inte inser att en åtalad person, som har allt att vinna på att säga att han varit starkt berusad eller drogad, också kommer att göra den invändningen. Hur ska åklagaren kunna visa att han/hon ljuger?

Handlar det om att bevisa nyktra personers uppsåt, kan domstolen alltid fråga sig vad som verkar vara vettigt, rimligt och trovärdigt. Men hur ska domstolen kunna hänvisa till vad som framstår som rationellt, när det gäller ett handlande i stark berusning?

Den åtalade kan lugnt invända att han var full, att han inte visste vad han gjorde och att han nu inte minns någonting.

Detta känns som en kupp. Huvudregeln, fastlagd i 3 kap. 6 § första stycket rättegångsbalken, som gäller när Högsta domstolen vill ändra praxis i ett väsentligt avseende, är att man kallar till så kallad plenum. Hela HD får vara med och bestämma.

Man hade kunnat vänta sig att den eller de domare som velat genomföra den här lindringen i synen på berusades gärningar skulle ha valt att göra detta när plenum kunnat anordnas. I stället ansåg man sig kunna åberopa en undantagsbestämmelse, med hänvisning till att en häktad därmed skulle fått vara frihetsberövad något för länge.

En dom i plenum hade inneburit en större garanti för att domstolen skulle ha överblickat konsekvenserna av tolkningen. Men att sammankalla hela HD – i september månad – ansågs tydligen ogörligt.

Frågan om tolkningen av bestämmelsen om straffansvar vid rus har varit aktuell i flera lagstiftningssammanhang under senare år. Men lagstiftaren har inte vid något av dessa tillfällen valt att göra någon ändring. Efter HD:s radikala vändning i tolkningsfrågan får vi hoppas att denna vilja aktiveras. Det uppkomna rättsläget är oacceptabelt.

MADELEINE LEIJONHUFVUD

SUZANNE WENNBERG

professorer em. i straffrätt

Publicerat i Svenska Dagbladet Den 01-11-2011